Izac tog en bild från Seskarö bro.Stilla vatten. Kungligt och fridfullt är att stillsamt eller hurtigt glida fram i sådant vatten medelst kajak. Sällsynt och enastående godis för sinnen och själ.
En gång paddlade jag också hela vägen från Happis till Seskis under en dag. Resan tog dock lite längre än jag trodde och dåvarande seskisflickvän och andra hade hunnit bli lite oroliga innan jag till slut gled in i småbåtshamnen norr om ön. Flickvännen mötte mig dock, hon hade hunnit vara ner ett otal gånger redan under kvällen. Detta var innan mobiltelefonen, men jag skulle fortfarande inte vilja ta med mig telefon om och när jag ger mig “av” för att omslutas av det vilda och mig själv och ensamheten.
En gång har jag också paddlat ACR (Arctic Canoe Race, finns tyvärr ej längre), 1996 om jag minns rätt. Då vann jag också min klass, tur(ist)klassen, något jag är stolt över, även om vi bara var 3 deltagare i klassen.
Jämt fördelade är mina timmar på hav och älv, i stilla vatten och strömmande fors, mellan turpaddling och forslek. Sista åren (många blir det) har jag dock inte paddlat mycket. Senast utanför Paris faktiskt, tror jag. Dvs 2002. Än tror jag dock att eskimosväng och takter sitter i. Har man en gång lärt sig att cykla osv.
För två år sedan föll jag med Ailu i famnen och slog i axeln och har inte återhämtat mig helt sen dess. Fuskat med rehabövningarna, men jag kände då jag nyss torrpaddlade lite i luften att det skulle vara utmärkt träning för axeln, helt enkelt för att rörelsen var en aning smärtsam.