Haaparantaa

Det går bra att åka på klassresa till New York med buss. Det ligger nånstans kring Umeå, eller kanske Lycksele. Det gjorde jag i natt. Ni var många som var med också. Det var väldigt rörigt. Anton åkte skridskor i nån skridsko-lekhall i nån björndräkt med sin amerikanske vän. Själv hade jag rullskridskor och kunde inte åka på isen. Vi hade med oss våra privata bilar också och takboxar tror jag. Fast jag har ju egentligen ingen bil ens. Och det var inte jag som körde. Satt i bussen. Jag hade tagit med mig en skinka som smälte och förblev ouppäten.
Jag drog av plasten och den limmade skinkan spred ut sig, i takboxen. Full vart man också andra natten på tredagarsresan till New York, dan innan hemresa. Just det, Jonas var också där, men då var det mer som Umeå helt plötsligt. Han hade liksom ordnat skiten lite grann. Höll på o rådda PA eller vad det var. Ja för bandet var där. Sami tyckte att vi skulle köpa en bas som han hittade i natten, som var nedsatt till 4 200 kr. Det var liv eller död. Vi gick ut också där i New York, men jag vart ensam kvar i storstadsnatten och inte så stursk. Rädd för att bli rånad eller stucken med kniv. Ja det kanske var det i ett nötskal.

Det enda raka är att införliva Haparanda som en stadsdel i det större Torneå, i likhet med Swensarö, Björkö osv. Då kan man också i internationella sammanhang börja använda det redan hävdvunna Tornio.

Adam Huuva

Idag har jag återigen stulit den röda tråden från izac. Han talar om Sator och var de har hamnat.

Har stagedive:at på Sators konsert på Kårhuset i Luleå för ca 10 år sedan. 2 meter mellan kravallstaket och scen. 2 meter hög scen. Vakter i “diket” som bl a hade till uppgift att förhindra “scenintrång”. Men jag var nykter och hade fått det där på hjärnan, så jag hade inte bråttom, utan stod och väntade många låtar på rätt tillfälle då gorillorna tog sig en lite längre tur bort från stället jag hade utsett för klättring.

Efter hoppet (jo folk var packade som sillar framför scen, så dom hade inget annat val än att ta emot mig) och låten, utdelade en lika delar förvånad som imponerad Chip ut 10 p. för hoppet…

Ja-a och i och med det kan jag kryssa för rutan stagedive på listan över saker som jag bara måste göra innan jag dör.

En annan sak på min lista var att gifta mig med en afrikansk skönhet och skaffa mig barn med lite mer pigment än mig själv. Den rutan kommer nog dock att förbli okryssad. Fantasmer, fantasmer, men många vackra mörka kvinnor finns det, och ljusa och …

Fransmän (med betoning på män) är förresten helt sålda på “våra” blonda nordiska skönheter. Obsédés. Besatta. Men det gör dom ju iofs inte fel i. Kvoten vackra damer i Fennoskandia är helt klart högre än på många andra stället, iaf bätter än i Frankrike, Storbrittanien, Irland, där jag har gjort stickprov på utbudet. Nä haha, alltså inte stickprov utan som besökare/iaktagare har jag gjort denna kvasivetenskapliga sondering. Äh, nu är Freud här igen och märker mina ord. Det är ingen idé att jag försöker rätta till det där.

Fick igång kablog förresten och kan nu typ posta bilder från mobilen också, eller tror jag. Det var lite bökigt, det måste jag erkänna, den där appen var inte riktigt frisk alla gånger, men som test råkade det bli en hushållspappersrulle på köksbordet. Kanske kan man hålla samma höga nivå på inläggen i framtiden. Vi ser ju.

Izac tog en bild från Seskarö bro.Stilla vatten. Kungligt och fridfullt är att stillsamt eller hurtigt glida fram i sådant vatten medelst kajak. Sällsynt och enastående godis för sinnen och själ.

En gång paddlade jag också hela vägen från Happis till Seskis under en dag. Resan tog dock lite längre än jag trodde och dåvarande seskisflickvän och andra hade hunnit bli lite oroliga innan jag till slut gled in i småbåtshamnen norr om ön. Flickvännen mötte mig dock, hon hade hunnit vara ner ett otal gånger redan under kvällen. Detta var innan mobiltelefonen, men jag skulle fortfarande inte vilja ta med mig telefon om och när jag ger mig “av” för att omslutas av det vilda och mig själv och ensamheten.

En gång har jag också paddlat ACR (Arctic Canoe Race, finns tyvärr ej längre), 1996 om jag minns rätt. Då vann jag också min klass, tur(ist)klassen, något jag är stolt över, även om vi bara var 3 deltagare i klassen.

Jämt fördelade är mina timmar på hav och älv, i stilla vatten och strömmande fors, mellan turpaddling och forslek. Sista åren (många blir det) har jag dock inte paddlat mycket. Senast utanför Paris faktiskt, tror jag. Dvs 2002. Än tror jag dock att eskimosväng och takter sitter i. Har man en gång lärt sig att cykla osv.

För två år sedan föll jag med Ailu i famnen och slog i axeln och har inte återhämtat mig helt sen dess. Fuskat med rehabövningarna, men jag kände då jag nyss torrpaddlade lite i luften att det skulle vara utmärkt träning för axeln, helt enkelt för att rörelsen var en aning smärtsam.

Randy anno tidigt 90-tal…

Grymt bra djur- och människorättsgladmangel. Från Piteå…

Undrar just vad grabbarna gör nu, spelar fortfarande, har barn, familj? De är alla kring de 30 nu, de också. Äter kött?

Digital-tv, digital-tv, har ni skaffat det än? När släcks det analoga nätet hos oss? Den 14 maj 2007.

När släcks det i Finland? 31.8.2007.

Är det bråttom än? Njae.

Och jag som fortfarande undrar varför jag skall behöva bry mig? Ni uppgraderar, ni fixar.

Känns som den här bloggen har blivit för präktig. Det skrivs för lite. Så nu skriver jag om Rutabaga, eller kålrot helt enkelt. Rutabaga är det amerikanska namnet på kålrot, som också kallas swede, eller swedish turnip. Det latinska namnet för vår klassiska råkost är Brassica napobrassica. Lanttu på finska.

Kålrötter är väl mumsiga, eller? Tänk att det är en för oss väldigt alldaglig knöl, som är exotisk i de allra flesta andra delar av världen! Nam.

Och appropå nåt helt annat, varför måste gnome-blog vara så sönder att jag måste gå in och plocka upp rubriken “Rutabaga” från själva inlägget? Jag vill att sånt här skall funka, för mig är det en extra tröskel att gå in på nåt webgränsnitt och skriva sitt inlägg. Klick från övre panelen i gnome, skriva och posta ska det vara.

Phentermine… whatever, hur vanligt är det egentligen?